Titta på samma kort under sju olika epoker under nästan 600 års tid, och du får sju helt olika bilder. Narren – tarotlekens nolla, kortet utan nummer – har målats som byfåne, säckpipeblåsare, luffare, gycklare, naiv optimist, grön urkraft och nykläckt fågelunge. Ändå känner vi igen honom varje gång. Det här är en resa genom sju tarotlekar från omkring 1450 till idag, och på vägen dyker två saker upp som är värda att stanna vid: både den populära idén om ”Narrens resa” och själva spådomstanken är betydligt yngre än de flesta tror.
Milano omkring 1450 – byfånen i guld

Vi börjar i Milano, hos de äldsta tarotkort som finns bevarade: Visconti-Sforza-leken, handmålad för hertigfamiljerna Visconti och Sforza och ofta kopplad till äktenskapet mellan Bianca Maria Visconti och Francesco Sforza. Det här var inga spådomskort, utan lyxföremål för ett kortspel, målade med äkta guld.
Narren – il Matto – är här en trasig utstött, en fåne med en påk. Han är onumrerad och saknar helt namn, bokstav och siffra; på den här tiden förväntades spelarna kunna ordningen utantill. Av de ursprungliga 78 korten finns 74 kvar, fördelade på tre samlingar: 35 på Morgan Library i New York, 26 på Accademia Carrara i Bergamo och 13 hos familjen Colleoni, också i Bergamo. Fyra kort saknas: Djävulen, Tornet, tre i svärd och riddare i mynt. Det är lockande att tro att just de ”negativa” korten plockades bort med flit, men forskningen pekar åt ett mindre dramatiskt håll: Djävulen och Tornet målades kanske aldrig alls, medan de andra två helt enkelt har försvunnit. Vill du hålla en nyutgiven version av den här historiska tarotleken i dina händer finns Visconti-Sforza-leken i butiken här på Tarotlandet.
Venedig 1491 – Narren får ett nummer

Fyrtio år senare och några mil österut är vi framme vid Sola Busca, den äldsta kompletta tarotleken som överlevt – här finns alla 78 korten bevarade. Två saker gör den märklig för sin tid. Till skillnad från Visconti-Sforza är korten numrerade, med romerska siffror på trumfkorten och arabiska på färgkorten. Och det är den första leken där hela Lilla arkanan är fullt illustrerad med egna scener, i stället för att bara visa exempelvis fem svärd i rad.
Narren heter här Mato och är för första gången märkt med en nolla – långt innan det blev standard. Motiven är klassiska och romerska snarare än medeltida. Leken har också en oväntad efterhistoria: svartvita fotografier av korten hamnade i London i början av 1900-talet, och när Pamela Colman Smith illustrerade Rider-Waite-Smith-leken tog hon intryck av just de fullt illustrerade korten. Du hittar Sola Busca i museikvalitet hos oss.
Frankrike omkring 1650–1760 – luffaren i massproduktion

Nu lämnar vi de handmålade lyxlekarna. I Frankrike – inte Italien, trots att spelet kom därifrån – börjar tarot tryckas billigt i träsnitt och stora upplagor. Det är den franska Marseille-traditionen, och det är i den skepnaden korten sprids på bred front över Frankrike, Schweiz och norra Italien. Marseille är för övrigt inte en enda lek utan ett helt system av besläktade lekar.
Narren heter Le Mat och har förvandlats från utstött byfåne till vandrare. Han är bättre klädd, har vandringsstav och kappsäck och ofta en hund som river i hans byxor – men fortfarande med ett stänk av gycklare över sig. Och fortfarande handlar det om ett spel, inte om spådom. (En kul svensk parentes: SHL-pokalen Le Mat-pokalen har inget med tarotens Le Mat att göra, utan är uppkallad efter en person.) Marseille-leken finns i sortimentet i olika varianter.
Paris 1781–1789 – här kommer spådomen in

Det är först nu, mer än 300 år efter de första korten, som tarot kopplas till spådom. År 1781 publicerar Antoine Court de Gébelin verket Le Monde Primitif och lanserar myten att tarot egentligen är en uråldrig egyptisk vishetsbok – Thoths bok. Det är ren efterhandskonstruktion utan grund, men idén får fäste och lever kvar än idag.
Några år senare kommer Etteilla – pseudonym för Jean-Baptiste Alliette, hans efternamn baklänges. Han blir den förste att göra tarot till spådomsredskap på allvar och tjänar sitt levebröd som kortläsare. Omkring 1789 ger han ut en lek som är särskilt utformad för just spådom, där han döper om och ordnar om de traditionella korten och knyter dem till astrologi och den egyptiska myten. Poängen att ta med sig är att spådomslagret är en uppfinning från 1780-talet, inte ett arv från antiken.
Etteilla Tarot: The Book of Thoth finns såklart att köpa här på Tarotlandet.
London 1909 – den optimist vi känner igen

Så är vi framme vid bilden de flesta ser framför sig när de tänker på Narren. Arthur Edward Waite och konstnären Pamela Colman Smith ger 1909 ut Rider-Waite-Smith-leken. Narren är nu en ljushårig, naiv optimist som står vid ett stup med solen bakom sig, en vit ros i handen, en liten vit hund vid foten och en kappsäck på en stav. Han tar tydligt avstamp för en äventyrsresa.
Waite beskriver honom själv i The Pictorial Key to the Tarot från 1911 som ”a prince of the other world on his travels through this one” – en prins från den andra världen på genomresa i den här. Det är också i den här traditionen, med fullt illustrerade kort i hela leken, som mycket av dagens sätt att läsa tarot har sina rötter. Rider-Waite-leken är den klassiska utgångspunkten som otaliga senare lekar bygger vidare på.
Thoth 1938–1969 – urkraften i stället för optimisten

Alla var inte nöjda med den snälla, naiva Narren. Aleister Crowley hånade Rider-Waite-versionen som en ytlig söndagsskoletolkning. Tillsammans med konstnären Lady Frieda Harris målade han Thoth-leken mellan 1938 och 1943, även om den inte gavs ut förrän 1969. Hans Narr är ingen bekymmerslös yngling utan en slags gudomlig urkraft innan den fått form: en grön figur med horn, omgiven av en tiger, en krokodil och en fjäril, och en mängd esoteriska symboler.
Det är ett av tarotvärldens tätaste och snårigaste system, och Thoth-leken är inte mer ”sann” eller ”äkta” än Rider-Waite-Smith – bara ännu en omtolkning, gjord av någon med en helt annan agenda. Både Thoth-leken och Crowleys eget verk The Book of Thoth finns hos oss för den som vill grotta ner sig.
Idag – Narren som fågelunge

Vår sista anhalt är samtiden, och där finns hundratals lekar att välja mellan. Ett talande exempel är The Wild Unknown Tarot från 2012, av Kim Krans, en djur- och naturbaserad lek. Här finns ingen människa alls på Narren-kortet. I stället ser vi en nykläckt fågelunge på en gren, med ena foten redan släppt från grenen, på väg att ta klivet ut i tomma luften. Ovanför anas ett gryningsljus.
Det är Narrens kärna, tolkad på nytt och med samma tidlösa essens: någon som står på tröskeln, redo att kliva ut i det okända. The Wild Unknown är en av de mest omtyckta moderna lekarna.
Lyssna på det här avsnittet av podden för att höra hela vår genomgång i ljudformat:
Vad som ändras – och vad som består
Sju epoker, sju helt olika Narrar: tiggaren, den numrerade klassiska gestalten, luffaren, gycklaren, optimisten, urkraften och fågelungen. Nästan allt skiljer dem åt – utseendet, numret, tonen, till och med vad kortet anses betyda. Det enda som är konstant är att figuren står utanför på något sätt och är på väg någonstans, ut mot ett stup eller in i det okända.
För mig är det själva poängen. Korten har inga fasta, eviga betydelser som en gång för alla höggs i sten – varje epok har lagt till, ändrat och lagt till igen. Det gör dem inte mindre värda att använda. Tvärtom är det just därför de fungerar så bra som spegel: de är öppna nog att bära nya tolkningar, och rika nog att alltid ge något att fritt associera kring.
Själva ”Narrens resa” är också en modern idé
Och här är den kanske viktigaste poängen. Tanken att läsa de 22 korten i Stora arkanan som en sammanhängande berättelse – där Narren vandrar genom de andra 21 stationerna och lär sig något av varje möte – känns uråldrig och mystisk. Den är det inte. Uttrycket ”Narrens resa” myntades och spreds av Eden Gray i boken A Complete Guide to the Tarot så sent som 1970, där det är rubriken på efterordet. Idén att läsa korten i följd har visserligen rötter hos Waite, men det upplägg vi alla använder idag är alltså ungefär femtio år gammalt. Det är också därifrån podden Narrens Resa har fått sitt namn.
Vill du börja med korten själv?
Flera av lekarna i den här resan kan du hålla i din egen hand, och du hittar hela vårt urval bland våra tarotkortlekar. Vill du ha en jordnära, skeptikervänlig ingång till att faktiskt läsa dem har jag skrivit nybörjarboken Flumfri tarot för nybörjare, som finns bland våra böcker.
0 kommentarer